Tydliga texter med andrum

Mikaela Kayl
”En massiv text som fyller hela boksidan i ett tjockt stycke, får genast epitetet tråkig text. Det får den där vita substansen, […] att krypa uppåt i ett vitt moln och explodera.”, skriver ordnörden Mikaela Kayl om sitt läsande.

Jag älskar ord. Jag tycker om att samla dem på hög. Böcker kallas det. Jag har många i mina bokhyllor. Vissa har jag läst, andra inte. Det jag tycker bäst om är de möjligheter de ger – och de historier som trängs innanför pärmarna.

Jag har också dyslexi, men mina bokstäver är lydiga när jag läser. Därför håller de sig oftast i schack i meningarna. Jag säger oftast, för det händer ibland vid vissa ouppmärksamma stunder att de blir blyga och fladdrar iväg. Oftast gömmer de sig bara lite i bakgrunden och låter bokstaven innan stå i centrum. Just nu övar jag mig på bokstavscoaching där alla bokstäverna i ordet ska uppnå ett tillräckligt starkt självförtroende för att vara jämnstarka. Eller rättare sagt jämntydliga.

Det betyder inte att jag vill ha många upprepningar i olika former av vad jag nyss läst. Det är att förminska min fattningsförmåga och nervärdera mig. Det betyder inte heller att jag vill ha en lättläst text med stor stil där författarens ursprungstext sammanfattats och mycket har strukits. Det är inte min intelligens det är fel på. 

När jag läser måste jag ha svängrum i texten. Korta stycken med tydliga avdelningar. Välutmärkta platåer där jag kan andas ut för att därefter ta sats inför nästa stycke.
Långa ord ger visserligen en personlig utmaning men med vissa ritualer får jag dem ändå att gå ihop. Ritualer som jag tyst för mig själv tänker.

Det här tar givetvis en hel massa tid, men är rytmen i texten njutbar och historien lockande, ger det mig bara en förlängd karamell. Jag antar att det gör mig till en ordnörd.
Det har hänt att jag läst om samma mening flera gånger. Ibland är det för att verkligen förstå vad det är författaren vill förmedla. Lika ofta kan det vara för att orden är så vackert ihopsatta och jag verkligen vill ta till mig poesin i ordföljden.

En massiv text som fyller hela boksidan i ett tjockt stycke, får genast epitetet tråkig text. Det får den där vita substansen, som vi dyslektiker har för lite av i hjärnan, att krypa uppåt i ett vitt moln och explodera. Om det därtill är skrivet med mindre bokstäver än 12 och typsnittet är Times new roman, är det lika bra att ge upp på en gång. Dessa böcker kan innehålla nog så spännande berättelser. Ändå räcker det med att öppna en boksida för att jag ska bli botad från min läslust.

Jag har kommit på lösningen för att välja ut de böcker jag vill läsa. Att bara läsa på baksidan ger visserligen ett sammandrag av berättelsen, men det säger ingenting om läsbarheten. Därför har jag tagit som vana att alltid läsa den första sidan av boken. Är rytmen och läsbarheten godkänd, får den en plats i min bokhylla.

Text: Mikaela Kayl

Ämnen: