”Måste jag hålla upp en sarkasmskylt?”

Mats Jansson, ljushårig man med glasögon.
Förstår läsare med autism humor i en text? Förstår de ironi och sarkasm? Kan stilgreppen användas i texter som vill vara begripliga för så många som möjligt? Det skulle gå att besvara frågorna med en ironisk ton och några sarkastiska formuleringar. Men skulle svaren bli begripliga för alla då? Det frågar Mats Jansson, Autism och Aspergerförbundet.

 

I en scen i TV-serien Big Bang Theory säger karaktären Leonard uppgivet till sin vän Sheldon:

- För Guds skull Sheldon, måste jag hålla upp en sarkasmskylt varje gång jag öppnar munnen?

Sheldon tittar då förvånat på Leonard och svarar:

- Har du en sarkasmskylt?

 

Sheldon har inte autism. Inte i meningen att han har en autismdiagnos. Han brukar noga förtydliga att hans mamma hade honom testad när han var barn och att han då inte fick någon diagnos. Trots det är det uppenbart att Sheldon som individ och personlighet är modellerad efter en klichébild av den ”autistiska forskaren”.

 

Humor kan vara många olika saker. Humor kan vara konkret, slapstickartad enligt formeln ”halka på ett bananskal”. Humor kan också vara tvetydig, torr, intellektuell, dubbelironisk sarkasm och allt däremellan. Ett element i humor kan vara ironi (men all ironi behöver inte vara humoristisk). Ironi är att uttrycka något annat än det som sägs med orden som används, till exempel när vi säger ”titta vad bra det går!” trots att det uppenbarligen går riktigt illa.

 

Ibland drar ironi mot sarkasm och gränsen mellan dem är oklar. I sarkasmen finns ett kännetecknande drag av hånfullhet och förlöjligande. Ordet i sig härstammar från ett grekiskt begrepp med den ungefärliga betydelsen ”slita sönder kött”. Det säger något om sarkasmens karaktär. 

 

Både ironi och sarkasm är bildliga uttryckssätt där det kommuniceras ett budskap som är motsatt dess bokstavliga mening. Den som ska ta till sig det ironiska eller sarkastiska budskapet måste resonera sig fram till en tolkning av det sagda och bedöma vad som egentligen avses. För att det ska fungera förutsätts att det sammanhang som sarkasm- eller ironianvändaren använder sig av är känt eller tydligt också för den som ska tolka det. Så är det inte alltid. Det kan finnas många anledningar till det. Här kan autism till viss del spela in.

 

Att inte intuitivt uppfatta sammanhang och istället snarare tendera att fokusera på detaljer brukar ses som en av de gemensamma nämnarna i autism. Som följd händer det att ord, fraser och texter tolkas bokstavligt när det inte är tänkt att de ska tolkas så. Det är därför det kan bli svårt för barn med autism, eller för den vuxna som har autism och en intellektuell funktionsnedsättning, att förstå uttryck som ”ta sig i kragen” eller ”stå på egna ben”. Och det är därför ironi och sarkasmer kan slå fel om det inte är tydligt att de är just det.

 

Den som använder ironi, sarkasmer och annat bildligt språk har naturligtvis klart för sig  vad som avses. Där blir ingen större skillnad om du har autism. Någon med autism kan därför lika självklart som någon annan vara en varm och livsbejakande komiker eller en torr ironiker som sticker vassa sarkasmer omkring sig.

 

På mottagarsidan kan det däremot bli svårare. Någon med autism som annars är den som skämtar mycket, kan trots det bli osäker när någon annan skämtar eller använder ironi och sarkasm. I text kan det vara ännu svårare att avläsa. Även om många med autism har svårare än flertalet att läsa av och tolka tonfall och kroppsspråk kan sådant ändå ge en viss vägledning som helt saknas i text. I det verbala sammanhanget finns möjlighet att ställa kontrollfrågan ”…du skämtar nu va?” och kanske få ett rakt svar på det. I en text kan du vara helt utlämnad till din egen förförståelse eller tolkning av sammanhanget.

 

Att vara rolig är inte fel. Om jag som skribent kan väva in lite humor i en text utan att det kan feltolkas så känns det toppen. Att använda ironi och sarkasm kommer däremot troligen att leda till missuppfattningar och feltolkningar. Ibland kanske jag tycker att det är värt risken. Jag kan ha en ironisk vinkling eller några vassa sarkasmer jag inte vill hålla igen på. Troligen är det ändå inte värt att använda sådana stilgrepp om jag vill att så många läsare som möjligt ska förstå texten.

 

Har läsare med autism humor? Ja, men den kan precis som för alla andra se väldigt olika ut. Vi människor skrattar åt olika saker och uppfattar humor på väldigt många olika sätt.

 

Förstår läsare med autism ironi och sarkasm? Inte alltid - men det är det många människor som inte gör! Ironiska och sarkastiska grepp i texter riskerar alltid att missuppfattas och feltolkas av de som läser texten.

 

Kan jag använda humor i texter som jag vill ska vara begripliga för alla läsare? Ja, men jag ska antagligen vara sparsam med det så länge det inte är tänkt som komiska texter. Jag behöver tänka igenom både en och två gånger att det tydligt framgår vad i texten som är tänkt att vara humoristiskt.

 

Kan jag använda ironi och sarkasm i texter som jag vill ska vara begripliga för alla läsare? Nej, egentligen inte. En bra tumregel tycker jag är att undvika ironi och sarkasm i de flesta texter (och nej, jag är inte ironisk eller sarkastisk när jag skriver det). Känner jag trots allt ett stort behov av att uttrycka mig ironiskt eller sarkastiskt i en text behöver jag noga överväga på vilka sätt det kan missuppfattas av läsarna. Det kommer nämligen att feltolkas av några läsare och då kan det vara bra om jag har en sådan där sarkasmskylt att hålla upp.

 

Text: Mats Jansson, Autism- och Aspergerförbundet

Ämnen: